• Åse Borgeryd

Jag är dansös, styrkelyftare, skidåkare och en jäkel på att gå i högklackat. Frågor på det?


”Du är ju som mer en styrke och spinning-tjej… ” Det är första och inte sista gången någon människa runt mig, kategoriserar in mig i ett särskilt fack utefter hur min kropp är skapt. Någon som vid denna tid borde saga tvärtom. Du kan ju vad du vill- kör!, borde vara mer lämpligt, men inte det… in i kategorin styrka och spinning…. Är det kanske till och med så det är?

Jag hade så länge velat dansa, köra dansklasser, släcka ner i en stor hall, dra upp basen och skapa den där magiska stämningen som jag såg mig själv kunna bli bäst på! Men… jag är ju ”bara en styrke och spinning-tjej…” Eller…? Jag knyter nävarna och bestämmer mig för första gången i mitt liv för att trotsa detta. Vad fan är det värsta som kan hända? Borde man inte bli bra på det man gör? Lita på magkänslan.

På anläggningen där jag instruerade var inte denna träningsgenre alls stor och annat var mer poppis. Men där och då bestämde jag mig. Jag skulle fasen rocka arslet av alla som vill rocka med mig och mina grova styrkelyftarlår! Jag skulle ta vilken jäkla dansinstruktörslicens som helst och sist… Jag skulle fylla alla mina klasser fett! Slå på basen, släcka ner… och skapa magi! Jag menar… hur svårt kunde det vara?

För några år sen bestämde jag mig för att börja åka långlopp på skidor. Kärlek till sporten, kärlek till vinter och snö och hård träning gjorde valet enkelt. Men jag ”var ju ingen skidåkare”. Jag älskade allt i denna värld, men det tog tid att ”bli en skidåkare”! Träningen, atmosfären på tävlingarna, alla runt omkring som älskade samma sport och att tävla. Men hur jag än vände och vred så i startfållan bland hundratals andra har jag alltid känt mig lite fel. Inte känt mig som en skidåkare. Inte ”sett ut” som andra åkare. Varit större och helt annorlunda jämfört med mina konkurrenter. Ni vet… en skiddräkt, tillika kroppsstrumpa, vem fasen gör sig i denna? Jo… Charlotte Kalla och gänget. Men Borgeryd? Nja…! Å jag kan ändå garva åt detta! Ni vet… styrketjejen, 72 pannor och artrosknä, krokigt som bara den. Men benböjer och frivänder upp mest troligt mer än de flesta i hela startfållan! Finn ett fel liksom. För att man ska se ut på ett visst sätt i en viss sport. Jag blir så förbannad att jag ens känner så och tänker dessa tankar. Man blir väl för fasen bra på det man gör! Men knyter nävarna i kroppskondomen och bestämmer mig igen… en tung person borde vara sämst att staka uppför och bra på slätten… borde åka bra i lätta fören utan att gräva ner sig i snön. Jag bestämmer mig där jag står! Jag ska bli bäst på det jag borde vara sämst på! Jag ska staka bäst uppför. Jag är ju styrketjej! Jag ska bli grym på fören som inte gynnar mig. Jag är ju stark! Jag stakar pass efter pass i alla jäkla backar som finns. Jag står still ibland. Jag sluggar och smakar på blodsmak. Jag ger mig inte. Men fasen i mig.

Vasaloppet 2019 startar jag i den långa branta startbacken, snabbare än nånsin förr! Det är inte ens jobbigt! Snön faller tung och mäktig, förstör spåren och jag, jag tänker enligt mitt mantra ”ju mer det snöar, och ju tyngre det är, desto bättre är jag”. Jag mantrar det gång på gång! Och nu är jag fasen bäst i dessa förhållanden. Ju jävligare desto bättre! Och jag som inte VAR nån skidåkare! Och BORDE inte vara bra uppför och i sluggerföre! Haha! Man blir bra på det man gör!

Jag var på crossfittävling här i sommar. Återigen. Alla såg stöpta ut i samma form. Jag känner direkt att jag vill tävla här med! Som vanligt med tron om att jag kan bli bäst på allt (hybristendens haha!) Jag påminner mer om de tävlande här än i ett skidspår! Fast utan magrutor så klart! Undrar för mig själv om alla som tävlar i denna sport får dessa gudsförgätna rutor på magen per automatik! Nja inte när jag ser vad de klarar av… kanske måste testa! Jag menar hur svårt kan det vara? Antagligen svårare är jag tror!

Samma vecka lägger jag ut en bild på mig och mina skidkollegor. Tror jag får kommentarer hela veckan om denna bild. Inte elaka. Men ändå kommentarer. Om hur jag ”ser annorlunda ut” jämfört med de andra. Återigen. Jag sticker ut. Inte för att jag åker lika snabbt utan för att jag ser annorlunda ut. Visst, det är med ord som att jag ser stark ut och har power. Men ändå kring mitt utseende. För trots att jag vet vad jag kan och hur snabb jag är så någonstans sticker det till. Att ”inte passa” in i en genre. Att bli satt i ett fack. Som styrketjejen bara för att jag ser ut som jag ser ut. Hur jag då ser ut.

Kanske kan vi passera detta med att kommentera kroppar. Va? 2019? Att inte våga visa sig för att man ”inte passar in” i mallen för… för vaddå? För om du vill lyfta tungt, springa fort, stöta långt eller åka skidor snabbt som kanske du bör ha förutsättningarna….? Absolut. Men sen är fasen skalle, pannben och viljan att nå dit som räknas. I alla fall i min värld!

Så hur gick det då… blev det nån succé med min dans och aerobic-karriär på anläggningen? Och hujedamig med tanke på den styrke och spinnning-tjej jag var? Jo… vecka efter vecka drog jag på basen… jag släckte ner…. och rockade med fulla klasser på anläggningen! Skapade magi och gjorde det jag sett framför mig! Det var ibland kö på klasserna! Så tack å god natt alla som försökt ”sätta in mig och placera in mig i fack” beroende på hur jag ser ut! Trots att detta färgat mig och på olika sätt ändå lyckats slå ner på mig, har det framför allt gett mig mer tändvätska att köra och bli bra på det jag vill bli bra på! Än så har det ju gått superbra! Tänk er, dansös, styrketjej, skidåkare och en jäkel på att gå i högklackat med eller utan artrosknä! Det ni!

Så har du inget vettigare att tillägga än att kommentera hur någon ser ut- då kan du överväga att eventuellt hålla käften stängd och tänka ut nåt bättre att meddela och förära världen med!


0 visningar
Kontakta mig
info@aseborgeryd.se
070 - 646 95 54
  • Facebook - Vit Circle
  • Instagram - Vit Circle