Jag sitter på en bänk vid Saltoluokta Fjällstation där min familj nu spenderat några dagar. Jag är totalt i min egen värld där jag sitter med min hund och låter blicken och mina tankar vandra fritt. Fjällen. Lugnet. Hänförelsen. Kravlösheten. Jo… jag har fasen inte en tanke på varken jobb, träning eller annat. Men där mitt bland alla fjällvandrare sitter jag nu och jag börjar le för mig själv där sitter och studerar det som pågår runt mig.
Så ser jag något fascinerande. Både tältfolk, folk som går långt på Kungsleden, och folk som bor på stationen och går dagsturer som vi. Men tänka sig. Till och med här ska liksom alla ”passa in”. Vandringskittade från topp till tå med inget som saknas. De dyraste märkena och de rejälaste kängorna och den ena mer hetsig över att ”ta vara på dagen” än den andra. De springer runt i sina fotriktiga skor och sina vind och regntäta jackor i diverse funktionsmaterial och fyller upp sina vattenflaskor. Ja, man hör till och med lite irritation mellan paren huruvida de ska använda trangiaköket eller servicehuset? Servicehus nu när vi ska leva fjällivet? Hugedamig!
De stirrar in i sina mobiler som galningar och jag undrar om det är väder-appar, fjäll-appar eller är det instagram som lockar, mest?
Jag har ingen aning men till och med här har jag en känsla av prestation, prylar, grejor och hets… att göra ”bra ifrån sig”, att jämföra dagslånga turer mellan varandra och sova på de hårdaste underlagen eller gå genom den värsta dimman. Trots att jag själv spenderar mestadels av all min tid utomhus i jobb, träning och i övrigt så känner jag mig tillsammans med min familj lite som Sune i Grekland eller som lite ”finn ett fel”! Vi har inte alls kittat oss till tänderna och vi kommer inte i väg förrän vid 10.30 på våra turer. Vi myser efter frukosten har hela dagen framför oss. Jag brygger mitt kaffe i servicehuset och häller i termos (verkar vara en synd då man minsann måste dricka kok-kaffe över öppen eld). Men ändå nöjd över att det inte är kö på bryggaren!
Det är fasen inte undra på att folk blir sjuka av stress, hets och prestation! När man till och med tävlar i det som ska vara totalt kravlöst! Jag minns när vi hade sommarstuga då jag var liten. Då hade vi typ särskilda ”stugkläder” som var lite udda och slitna. Det doftade av gasol från gasolspisen och vi badade i havet. Jag minns till och med hur vi ofta badade nakna och bajsade på utedasset där man ibland fick sällskap av en nyfiken huggorm!
Nu. Våra sommarstugor. Vi jämför med varandra. Bygger pooler och spabad, bygger utegrillar och lämnar våra Haglöfsjackor för 5000 kr styck kvar där för att vi ändå har andra likadana hemma. 4-hjuling? Så klart! En egen till barnen också! Skoter? Nä, skotrar. Plural. Har man ingen? Ta ett lån! Det är väl långt ifrån alla som kan leva så här och ändå gör ”alla” det. Hetsas med i det i det uppenbart normala. Jämförelsesjukan. Det är fasen den stora boven i vårt dåliga mående i dessa tider. Inte allt. Men nästan. Säkert många relationer som går i kras som en följd av detta och att man kanske inte ”spelar i samma liga” som alla andra.
Slökollar på morgon-TV när vi kommer hem. ”Vi har aldrig varit så sjuka i depressioner, utbrändhet och pysisk ohälsa som nu och vi har ändå aldrig haft det så bra”. Igen. Igen. Det är helt sjukt. Jag vill inte vara med på denna båt nåt mer. Nu har vi konstaterat att vi är stressade och vi har det för bra. Men hur ska vi orka ta oss till nästa steg? Att orka skita fullständigt i vad instagram visar. Vilka båtar grannen har. Vilka märken på jackorna barnen har? Att vända ut och in på sig själv bara för att vara medlem i styrelser. Och att andra ska påverka vilket liv vi ska leva. För en masspsykos i status är vad vi just nu är inne i. Oavsett jobb, semester, fjällturer, stugor och oxfileèr med Amaronevin.
För vad är egentligen livets goda för dig? För visst vore det väl underligt om vi alla njöt och uppskattade samma saker. Det tycker då jag. Så kanske ta ett andetag. Fundera på saken. Vad njuter just du av? Vad vill du egentligen? Vad behöver just du för att du ska må bra?